Författarkarriär kanske!
Nå, nu harf jag börjat med att skriva! Min stora passion har länge varit böcker och då syftar jag mera på dess innehåll, hur olika författare använt många varierande metoder för att framhäva en så lockande story som möjlig. Väldig aschinerande om man går in på djupet må jag säga!
Nu då till min egna karriär. Kanske skulle skrivandet vara något för mig? Ett stort plus om man bortser ifrån all press och höga förväntningar som ställs.Nå här är ett litet smakprov ifrån min nya story.
Du tror du kan lura mig! Men jag kommer aldrig att glömma din blick, dina ord, all den längtan som du oskyldigt läck ut. Ge mig ditt svärmeri, ge mig ditt ord ge mig din hand, ge mig ditt finger. Jag vill kunna sätta den på ditt finger, vill stolt kunna visa upp min älskade, men det är fel. Det är förbjudet för mig att fria, förbjudet för mig att uttrycka känslor, förbjudet att älska.
maila gärna om hur ni tror den kommer att fortsätta. Puss.
Am.
Det är inte förbjudet att älska isig. Men att jag älskar dig, det får jag inte, det kan jag inte! Varför älskar jag dig? Du är den enda på vår jord, den enda i universum jag inte får älska! Varför älskar jag dig? Varför är du du? Varför får inte jag älska dig? Varför älskar inte du mig? Varför måse jag ifrågasätta mig själv vem jag älskar? Varför finns dessa regler? Kärlek har inga regler brukar man väl säga?
Det började i tvåan på gymnasiet egentligen. 7 oktober om jag ska vara ärlig. Du var ny i vår klass, minns du? Platsen brevid mig var ledig, där satt du! Och där satt du resten av vår gymnasie tid. Minns du första gången vi kysstes? Ååh, jag minns regnet som föll i våra ansikte, våra läppar som möttes, och våra ögon. Mina ögon brann i brunt och dina ögon var som frusen is, men de brann. Du var så fin, så mjuk så försiktig. Det var min första kyss, första och bästa! Sen gick tiden och jag står kvar här i regnet, själv. Men jag får inte älska dig. För du älskar ingen. Du har aldrig älskat någon. Du kommer aldrig ha gjort. Jag har insett det nu. Du har alltid varit den min lådsasvän, som Molgan i Alfons Åberg. Du finns ju inte!!!
Jag insåg det när jag pressade en snöboll i min hand. När jag kände kylan insåg jag hur ensam jag är och hur ensam jag alltid varit. Kylan kändes som din blick av is. Jag har levt i min egna fantasivärld. Detta är till dig mig älskade. För du kommer aldrig älska mig.
Jag kommer alltid älska dig.
