Jag läste precis en hemsk artikel i CHIC där världens främsta fashionistor väljer sin mode karriär framför familj och sina män. Som exempel har vi Anna Della Russo japanska Vouges chefredaktör. Sex månader efter att hon gift sig med sin drömprins skrevs skillsmässopapprerna på för att han fick inte plats i hennes walk-in-appartment" och 4 000par skor! Hon valde alltså sin magnefika garderob och image sam karriär framför sin livs kärlek.
En annan historisk kvinna som gjorde samma val efter tackat nej till en förlovning av Hertigen av Westminster. Hennes svar var "det har funnits åtskilliga Hertiginnor av Westminster men det finns bara en Chanel" jag pratar såklart om Coco Chanel. Hennes enda arvingar är 2.55, No5 och LBD (fashinistor där ute, ni vet vad jag pratar om)

Mins högsta dröm är att jobba inom modevärlden för det är mer än ett drivande arbete, det är en passion och kommer därför vara svårt att släppa jobbet när man kommer hem. Men mardrömmen är ju att låta det gå över syr och tillåta sig välja kläder framför kärlek. Jag är ju trots att lite smått rädd för relationer, kläderna däremot finns varmt om hjärtat;) Ännu en noja man har! Brukar vara bra på sånt trams..

Men nu ställer jag frågan; Vart går gränsen mellan mode, familj och till att man sålt sin själ till djävulen och blivit besatt av kläder?